Uppgiven

Idag har jag matat min pappa med treo brustablett med sugrör för han kan inte hålla i ett glas själv och senare fick jag hjälpa mamma med att baxa honom tillbaka i sängen efter att han varit på toaletten. Jag var tvungen att hålla i honom får han orkade inte sitta upprätt själv. Mitt liv känns bisarrt. Idag förstod pappa i alla fall att jag var där och det verkade som om han hängde med en del i vad jag sa i alla fall. Jag pratade en del med mamma innan jag skulle gå. Vi diskuterade vad som kan hända med huset här och huset i Värmland och om hon har råd att ha något av dem kvar när pappa dött. På något sätt vill jag ju att allt ska vara som vanligt och att vi ska ha båda kvar, men det verkar inte troligt. Å andra sidan så kanske det inte är hela världen. Hus är döda ting och även om de har sentimentalt värde så kan man inte hålla fast vid saker för sakernas skull. Jag är bara så orolig för hur mammas liv kommer bli. Jag vill inte att hon ska vara ensam vilket det finns risk för om hon flyttar någonstans där hon inte känner någon och tänk om jag flyttar från Göteborg, vem ska då ta had om henne om det händer något? Jag är tvungen att vara kvar här.