Alla Hjärtans Dag

Så har Alla Hjärtans Dag varit och passerat för den här gången. Jag fick faktiskt en blomma. Av min mamma. Hon trollade fram en fin gul ros med röda kanter när jag åt frukost. Jag brukar inte bry mig så mycket om den här dagen, men när jag skulle åka hem så kändes det lite jobbigt. Jag fick för mig att alla gick runt i par och såg sådär äckligt lyckliga ut som bara par kan göra. Då kände jag mig väldigt singel. Det var väl den där extra saken som gör att man bryter ihop. Jag kan hålla ihop mig själv någorlunda, men när nåt litet extra händer så räcker det för att allt ska rasa igen. Det rasade väl inte sådär jättemycket den här gången, men det fick mig på lite smådeppigt humör resten av kvällen.

Jag har flyttat hem till mig själv igen. Jag är ledbruten i hela kroppen av att sova i Pontus gamla säng och jag får inte sova natten igenom. Jag hör när sköterskorna kommer två gånger mitt i natten för att ge pappa morfin. Eller inte morfin. Det får jag inte säga för Pontus för då blir han så snorkig mot mig. Det heter nåt annat, men är typ som morfin fast starkare. I alla fall så vaknar jag av att nyckeln sätts i låset. Så hinner jag precis somna igen och då går de och jag vaknar av att de låser efter sig. Fyra timmar senare upprepas proceduren. Det funkade inte längre och det känns som om mamma klarar sig med Pontus hjälp ett par dagar i alla fall. Vi får väl i värsta fall turas om att sova där om det är så att det behövs. Tror mamma har mer hjälp av Pontus än av mig. Han är bättre i sådana här situationer och har alltid varit det. Jag har gått en hjärt- lungräddnigskurs och kursledaren tyckte att jag var jätteduktig, men jag vet att jag skulle aldrig kunna använda mina kunskaper i praktiken. Jag får panik och blir helt blank i hjärnan när något händer. Pontus däremot blir alldeles lugn och tänker klart och agerar.

Nu ska jag lägga min trötta rygg i min egen säng och förhoppningsvis vakna utsövd.