Inte bara jag

Jaha ja... Idag visste jag inte om jag skulle gå till jobbet eller inte så jag fick ringa och fråga. Jag var hemma hela förra veckan, både på grund av min far och på grund av att jag var fullständigt däckad av n rejäl förkylning. Började känna förra lördagen när jag skulle hem från Anna hur det stack i halsen, på söndagen brakade det loss och först på fredagen började jag känna mig som en människa igen och inte en stor snörvel- och hosthög. Idag är det ju måndag och söndag samtidigt. Hade det varit en vanlig måndag så hade jag börjat jobba kl 6, men det är det ju inte. Det finns inga exponeringstimmar lagda på helgdagar och när jag frågade min bosskollega som skulle vara ledig så sa hon att om hon skulle ha jobbat så skulle hon varit placerad på golvet eller i kassan. Det var bara att ringa kl 9 och fråga om jag stod på något schema. Det gjorde jag inte, så jag räknar mig som ledig.

Ska åka in till stan och köpa dubbelhäftande tejp för ett litet projekt jag håller på med. Sedan blir det väl till att åka bil lite med Pontus. Han måste hämta en halvmetertrave skolböcker hemma hos sig. Han har en hemtenta med 21 uppgifter och jag har sagt att när han gjort 15 av dem så släpper jag ifrån mig de tre första avsnitten av Dexter. Han har tjatat om den serien ett bra tag nu och han måste se något annat än Onte Tree Hill som är det han tittar mest på just nu.

Igår var jag på bio med Anna och Eva och såg PS I Love You en gång till. Nu kollade jag om Jeffrey Dean Morgan syntes i den där tillbakablicken då Gerry spelade på den där puben och det gjorde han. Längst upp i ett hörn av filmduken skymtade han förbi. Det var inte så lätt att se för han hade både svarta solglasögon och hatt på sig, men jag såg att det var han.

Stackars Anna och Eva. När jag träffar dem så bara pratar och pratar och pratar jag. Det är som om allt prat bara samlas inom mig och väller ut när jag äntligen är med några andra än min familj. De får knappt en syl i vädret. Jag behöver prata av mig och älta saker om och om igen men det blir liksom inte av. Visst skulle jag kunna ringa någon, men det är inte samma sak som att se ansiktet på den man pratar med. Det är lättare att lyssna på någon man tittar på än per telefon för man är inte tvungen att säga något tillbaka. Det räcker ibland med en blick eller en klapp på armen. Så är det i alla fall för mig.

Satt och pratade med pappa en lång stund igår kväll. För en gång skull var han faktiskt närvarande under hela samtalet. Annars brukar han försvinna bort nästan mitt i en mening och så en liten stund senare fortsätter han och då hänger man inte med så bra, men igår var han där hela tiden. Vi pratade om livet och döden och vad som händer när man dör och han frågade om Pontus och mamma var ledsna. Vi tänkte båda på vad som ska hända med mamma när han inte finns längre och jag sa att hon har Pontus och mig som tar hand om henne och att det inte går att oroa sig för vad som händer sedan. Man får helt enklet koncentrera sig på att leva i nuet och får ta det som kommer när det kommer. Han höll med om att det är så man får göra. Jag berättade för honom att jag inte vill att han ska ha ont mer, men samtidigt vill jag inte att han ska dö och det finns ingen möjlighet för mig att få båda delarna samtidigt. Det är liksom antingen eller. Han höll mina händer hårt under hela tiden vi pratade. Det känns som om vi fick sagt en del som behövde sägas och det där samtalet kommer jag alltid bära med mig. På något sätt blev jag ändå lite tröstad trots att det var jättejobbigt, för nu vet han i alla fall hur jag känner och att vi tänkt på samma saker och han vet att vi vet hur han vill ha sin begravning och att vi respekterar hans önskningar.

Damn! Jag hade ju tänkt att jag för en gång skull inte skulle skriva ett ledsamt inlägg, men så blev det så i alla fall. Helt deppigt var det ju inte förstås och jag får väl sluta med en rolig sak i alla fall. Brorsan satt mitt emot mig vid köksbordet och plötsligt såg jag något ljust som glimtade till. Jag sträckte mig fram och ryckte till. Mycket riktigt, han håller också på att bli gråhårig, det är inte bara jag. Skadeglädje när den är som bäst.