Blue for the green guy

Idag är jag lite ledsen. Sådär som det blir när för många saker klumpar ihop sig till en enda jätteklump. Det var mest när jag fick höra de respektive nyheterna som det kändes om om det blev allt för jobbigt. När jag nu fått smälta det lite så kan jag klara av det. Vad är det jag dillar om då? Andy Hallett har dött, endast 33 år gammal. Han har tydligen haft hjärtproblem i flera år och nu höll inte hjärtat längre utan han somnade in för att aldrig vakna mer. Det är så himla sorgligt. Så ung och så fantastisk skådespelare med en sån otrolig sångröst och så hindrade hjärtproblemen honom från att jobba efter det att Angel lades ner och nu har det tagit hans liv.

Det här var bara en av sakerna. Förra veckan pratade jag med en kompis som berättade att vår gemensamma vän från Borås precis förlorat sin mamma i cancer. Begravningen var i fredags tror jag. De har vetat om cancern sedan i somras, men tydligen gick det väldigt snabbt här på slutet. Ena dagen var hon hemma och nästa var hon så dålig att hon blev inlagd och gick bort strax efter det. Det konstiga är att A inte sagt något. Hon är inne på msn men tar inte kontakt. Kanske är det för jobbigt att berätta det om och om igen för folk. Det tyckte i alla fall jag. Jag ska nog försöka ringa henne här någon dag i alla fall. Jag har ju varit med om samma sak, så jag kanske kan trösta lite i alla fall.

Sak nummer tre ligger just nu ständigt på lur i bakhuvudet och poppar fram när jag minst anar det. På tisdag är det ett år sedan min pappa dog och mycket av sorgen har kommit tillbaka. Det känns på något vi så definitivt när ett år har gått. "Definitivt"? Märklig beskrivning, som om det skulle gå att ändra på någons död, men det är den bästa beskrivning jag kunde komma på. Satt i kassan på jobbet och blippade in skruvar och muttrar som en kund skulle köpa och blev alldeles tårögd när jag tänkte på att de nu kom i genomskinliga plastburkar istället för pappförpackningar och att min pappa hade älskat det där burkarna. Han brukade köpa billig skruv på mitt jobb och han hade alltid små lådor till alla små prylar han samlade på sig. Han hade som sagt älskat de där burkarna och det började jag nästan gråta för. Det är nästan lite roligt på något sätt. Jag gråter för plastburkar. På något sätt känns det rätt bra att jag kan se det komiska i mitt beteende. Utan humor kan man inte leva.

Så vill jag avsluta med en glad kändisnyhet också. 24/3 föddes lilla Satyana Denisof, Alyson Hannigan och Alexis Denisofs lilla dotter. En mini-Aly har kommit till världen och gör den plötsligt en smula ljusare igen.