Halva Danmark i dojorna

Igår var det ett år sedan papa dog och min mamma var rätt ledsen, så istället för en heldag med plugg så blev det en heldag med min moder. Pappas aska är ju utströdd i vattnet utanför Skagen, så hon ville åka dit och jag tyckte inte att hon skulle åka själv. Vi tog båten till Fredrikshamn vid åtta på morgonen och åkte med åttabåten hem på kvällen. Vi hade med oss blommor som vi slängde i vattnet. I Danmark åkte vi först omkring lite och tittade på någon liten by som var väldigt gullig med massor av gamla små hus, sedan åkte vi upp till Skagen och promenerade på Grenen. Det är den allra nordligaste biten av Danmark och där möter Kattegatt Skagerrak så vågorna kommer från två olika håll och krockar med varandra. Själva Grenen består av sand och mer sand. Sån där vit riktigt finkornig sand som tar sig in överallt. När vi skulle åka därifrån fick jag ta av mig skorna och tämma dem samt ta av mig strumporna och pillra bort sand som satt mellan tårna. Sedan gick vi runt inne i själva Skagen och efter det åkte vi ner till Fredrikshamn igen. Affärerna stängde redan halv sex så när vi kom dit så fanns det inte så mycket att göra mer än att hitta någonstans att äta och sedan åka och vänta på att få gå ombord båten. Tyckte att det blev en ok resa ändå. Viktgast var att mamma inte var ensam och vi hade fint väder nästan hela tiden. Det var en helt ok dag.

Nu idag när det gått ett år och en dag så trodde jag att det skulle kännas annorlunda och det både gör det och gör det inte. Det känns bra att jag klarat av det här första året. Jag saknar honom fortfarande, men det är ok på något sätt. Jag klara mig och jag känner mig faktiskt lite stolt över det. Jag vet att människor runt om i hela världen klarar sånt här varje dag, ännu hemskare saker till och med, men jag är inte de människorna. Jag är jag och jag klarar visst av det här. Bättre än vad jag trodde. Nu är det full fart framåt.