Jag är så jäkla dum. Jag ska inte läsa texter om vad olika U2 låtar betytt för folk eller berättelser om konserter för jag börjar bara gråta. Ja, jag är exakt så patetisk och jag står för det. När känslorna redan svajade omkring så fick jag för mig att jag skulle läsa gamla blogginlägg. Det var en hysteriskt dålig idé och nu sitte jag här söndergråten och snorar. Om jag hade satt igång The Body så hade gråtfesten blivit fullständigt komplett. Fast mitt i det hela så är det rätt skönt att få gråta av sig lite ibland. Det är renande på något sätt. Det känns som om trycket lättar lite då.
Har tänkt mycket på min pappa den senaste tiden för det har snart gått ett år. Vid den här tiden förra året så bodde jag hemma hos mina föräldrar och hjälpte till att ta hand om pappa. Vet inte om det måste gå ett år för att man ska kunna gå vidare "på riktigt". Jag känner att jag gått vidare, men samtidigt inte. It´s complicated. Life.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tror inte på det där med tidsgränser för att kunna gå vidare, och även om du känner att du har det så får du ju fortfarande sörja, det finns det ju verkligen ingen begränsning för... Gråt så mycket du kan när du känner för det!
Ses snart!
Kram,
Teza
Skicka en kommentar