Mina barn

På måndagar har jag möte med mina scoutbarn. Kl 18.00. Vilken extremt dum dag och vilken dum tid. Jag hinner aldrig förbereda mötena och jag är nästan alltid superstressad när jag kommer dit precis innan mötet ska börja. Min mentala klocka är inställd på halv sju för den tiden har vi alltid haft annars, men det var någon som tyckte att det var för sent, så nu blev det en halvtimme tidigare och det vill inte min hjärna inse. Idag lånade jag mammas bil för att hinna med allt. Skulle handla korv och korvbröd för barnen skulle elda och grilla på mötet. Självklart strulade kassan och när jag kommer bort till scoutlokalen så har de gjort om gästparkeringen till bendeparkering. Fanns ingenstans att ställa bilen. Helt löjligt. Det blev ett möte till slut i alla fall. Det är det som är det konstiga, det löser sig alltid på något sätt och jag tror inte att ungarna hittills har märkt hur oorganiserade vi ledare egentligen är. Lite kan det bero på att jag nu gjort det här i så många år att det sitter i ryggmärgen. Jag kan och det blir bra. Det är det som ör det märkliga, jag vill inte gå på mötena innan, men när jag väl är där så tycker jag att det är roligt och barnen är så fantastiska. Det är sällan jag haft ett så bra gäng. De är lite vimsiga och pratiga av sig, men de är också fantastiskt roliga. Den där killen man trodde var helt väck överraskar plötsligt med kunskap om något man inte han alls var intresserade av och det visar sig att den pladdriga tjejen faktiskt mitt i allt sitt pladdrande lyssnat på vad man sa och faktiskt kommer ihåg det. Mina barn är bäst.