100 inlägg

Så har jag kommit till mitt 100:de inlägg. Det har tagit mig ungefär ett år vilket känns rätt ok med ett snitt på två inlägg i veckan. Jag som aldrig lyckats skriva dagbok i mer än någon månad innan jag gett upp trodde aldrig att jag skulle orka blogga. Fast det är väl skillnad mellan en blogg som man vet att någon läser och en dagbok som man inte vill att någon ska läsa. För mig hjälper det att veta att någon läser vad jag skrivit och vet hur jag mår och vad jag tänker på. Sedan vill jag inte att alla ska kunna läsa den här bloggen, men det är ju inte jättemånga som gör det ändå.

Evelina vet och Cess vet, så nu kan jag väl lika gärna tala om det för er andra också. Jag har börjat på Viktväktarna. Jag var med för 6-7 år sedan och gick då ner 10 kg. Efter har jag gått upp de kilona plus några till och när jag insåg här efter sommaren att jag höll på att dö i mina arbetsbyxor när jag skulle ta på mig dem istället för shorts och när jag nu fick arbetstider som passade bättre in så gjorde jag slag i saken. Idag var möte nr 2 och jag fick resultatet efter första veckan, -1,5 kg vilket är väldigt bra. Man kan räkna med 0,5-1 kg/vecka ungefär. Det som är lite jobbigt är att jag är hungrig nästan hela tiden. Det är inte meningen att man ska vara det, men jag är van att äta mycket vid få tillfällen och nu försöker jag lära mig äta lite mindre och istället fler gånger vilket nog tar ett tag att vänja sig vid. Jag håller på och räknar points på allt jag äter och vad jag "har råd" med att äta eller inte. Det är inte så att jag inte får äta en viss sak, men en pizza är 36 points och min dagsranson är 25 så då måste jag motionera extra och spara points från andra dagar för att kunna äta en. Nu när jag är hungrig så trycker jag i mig frukt och morötter. Det är en jäkla tur att jag började precis när clementin- och apelsinsäsongen börjat och att mammas äppelträd har stora jättegoda äpplen som jag kan plocka gratis. Håller på att ruinera mig på all frukt och alla grönsaker jag köper just nu.

Så var det den där andra saken som jag egentligen gick in här för att skriva om och istället upptäckte att det här var nr 100 och flummade iväg. Min mamma ringde och berättade en sak för mig och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde båda delarna. Dagen då vi ska strö ut pappa i havet börjar närma sig, vi har inget specifikt datum än, men det blir i oktober någon gång och det ska ske ute på internationellt vatten. Tydligen är det inte så enkelt som man kan tro. Mamma måste dit där askan finns och få ett askintyg utskrivet på engelska, sedan måste hon ta med det till tullen och klarera ut min far. "-Har ni något att förtulla? -Ja min man". På något sätt känns det lite makabert, men ändå komiskt. Pappa höll på att klarera in och ut last och båtar och på något sätt känns det passande att han också blir utklarerad. See, told ya'. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.