Matbrist

Jag sitter och väntar på att min mat ska bli färdig. Jag hittade ett recept jag ville prova, men så hade jag inte alla ingredienser. Egentligen hade jag tänkt åka direkt från jobbet till affären, men min late kusin orkade inte åka dit och handla några saker så det fick jag göra. Stora jäkla kartonger som jag fick släpa hem först för det fanns ingen chans att jag skulle kunna balansera den kassen plus två matkassar. Nu är jag så hungrig så jag är nästan lite yr. Måste äta och sedan är det lite skolsaker jag måste fixa inför imorgon samtidigt som kusinen kommer hit och vill vara lite social. Jag har ingen aning om hur jag ska hinna. Tror jag får prioritera bort att sova den här natten. Suck!

Min kollega på jobbet kom och attack-kramade mig på morgonen. Han är så himla gullig och säger jämt att han gillar att jobba med mig. Han tycker att jag är så positiv hela tiden. Jag vet inte det ja, men han är van från sitt gamla jobb att alla hans idéer ratades så när jag säger att saker är bra så kanske skillnaden är så stor att jag upplevs som jättepositiv till allt. Igår var jag ledsen på jobbet och då tröstade han mig och var hur snäll som helst. En av pappas gamla vänner hejade på mig. Jag hade inte sett honom på fler aår för han och pappa blev omsams om något och slutade umgås. Han frågade hur det var med mina föräldrar. Han visste inte och jag var tvungen att tala om det för honom. Jag lyckades komma med några sansade meningar men när han gick så sprang jag in på mitt kontor och stortjöt. Var alldeles skakig efteråt, men det gick över efter ett tag.

Senare på kvällen skulle jag på en sak, men det verkade som om det inte var menat att jag skulle dit. Först så hade de ändrat mötestiden och flyttat upp den en halvtimme vilket jag upptäckte när jag dubbelkollade så plötsligt fick jag jättebråttom. Skyndade iväg till hållplatsen bara för att höra "Västtrafik informerar! Vi har för närvarande stora förseningar...". Jag skyndade då hem och hämtade cykeln för att när jag var halvvägs där upptäcka att jag fått punktering, så jag fick låsa cykeln och gå sista biten, men jag hann i alla fall.

Nu är maten färdig och snart är jag en lite gladare Emelie.