Skithelg

Helgen har inte varit den bästa i mitt liv. I torsdags blev det bestämt ett datum för pappas begravning. Vi har ju väntat på att en båt ska komma tillbaka till Göteborg och den kommer på lördag, så på söndag ska vi åka ut med pappas aska. Jag tycker att det ska bli skönt att få det avklarat liksom, avsluta en del och börja på nästa. Brorsan och mamma tar det inte lika väl utan mår inte så bra just nu. Lillebror mår riktigt riktigt dåligt just nu. I fredags efter jobbet ringde jag honom för jag var lite orolig när han inte svarade på sms. Han höll på att städa och jag kunde höra hur uppstressad han lät på rösten. Han bara städade och städade och kunde inte sluta, så jag fick åka dit och mer eller mindre tvinga honom att följa med mig ut på stan.

I natt satt jag på psykakuten med honom. Hans vanliga läkare och psykologen som jobbar på samma ställe ville egentligen lägga in honom redan i tisdags, men psykologen sa att det var upp till honom att avgöra om han ville det eller inte och då orkade han inte säga ja. Istället fick han hem ett papper där det stod att det skulle övervägas eller något sådant och att om tillståndet blev värre så skulle han vända sig till akutsjukvården. Mm, visst. Igår när han mådde riktigt dåligt så ringde han en kompis och tog taxi till psykakuten. Mamma ringde mig och jag var i närheten hos en kompis och åkte dit. Jag var där vid elva. Vid halv två på natten fick han prata med någon och läkaren ville också egentligen lägga in honom, men efter att ha ringt runt lite så talade hon om att det inte fanns några platser, så vi fick åka hem igen. Jag vågade inte lämna honom ensam, så jag sov på en tunn madrass på golvet hos honom och var där hela dagen. Jag förbjöd honom att vara själv och han vägrade åka hem till mig eller till mamma så nu är han hos en kompis. Det är enda anledningen till att jag vågade åka därifrån. Jag tror inte han gör något för att skada sig själv, men jag vet att han mår ännu sämre av att vara ensam.

Den här helgen skulle jag pluggat och fixat en del saker. Har inte gjort något. Familjen går ju före allt annat, men jag känner mig bara så matt och ledsen. Kan det aldrig lätta upp någon gång?