Solsken, havet och en akterlig vind

Igår var det äntligen dags för min fars begravning. Vi har ju väntat på en båt i ett halvår. Nu kom den äntligen, men vi var tvungna att ta oss till Skagen för att möta upp den. Stenas färja var försenad och vi skulle med ett tåg norrut så igår småsprang jag genom Fredrikshamn med min far i famnen.

Ceremonin var kort och enkel. Kaptenen som var en gammal vän till pappa sa några ord och så sänkte vi ner urnan i havet och strödde ut rosor i vattnet. Just när begravningen skulle börja letade sig solen igenom molnen. Tror han hade gillat sin begravning för han brukade säga att allt man behöver är solsken, havet och en akterlig vind på väg hem.

Jag är ok. Visst är jag lite ledsen, men jag är ok. Det känns lite tomt, men bra på samma sätt. Nu är han där han ska vara och inte ensam på något ställe i en papplåda. Jag hoppas att jag kan gå vidare ännu några steg nu. Nästa bit blir väl att rensa ut hans kläder och sånt. Just nu önskar jag att mamma inte hade en inneboende för det käns som om det här är en väldigt privat sak och jag vill inte att han ska vara där när vi gör det. Det ordnar sig väl på något sätt.

Jag har tagit ledigt idag också. Råkade bli så och jag känner att det nog är en bra sak. Jag sov nästan i tolv timmar i natt för jag var helt slut. Idag ska jag gå till Liseberg med Anna och hennes systerdotter. Lillebror har julpyntat så det ska jag också titta på lite.

Fast först ska jag dricka te, äta knäckebröd och se Supernatural.