"Out of character"?

Jag var hemma hos mamma en sväng igår kväll. Hade tänkt att lägga ner ett par byxor, men jag hade köpt för lite kantband, så det blev inget av med det. I alla fall så hade hon haft möte med läkaren, men hon hade inte riktigt blivit klok på vad hon sagt. Dessutom vågade hon inte riktigt fråga rätt ut hur allvarligt det är med pappa och hur lång tid de tror att han har kvar. Det var lite svårt att fråga när han var med och lyssnade. Kanske är vi inte där än att man börjar räkna i "tid kvar", men det är så svårt att inget veta. Det verkar vara hyfsat allvarligt i alla fall och de ska börja strålbehandla på måndag för att försöka hindra tumören i andra höften från att bryta sönder benet där med.

Det känns som att jag går runt och är glad utåt och ibland kan jag faktiskt vara glad på riktigt för jag är en mästare på att tränga undan jobbiga saker, men ibland får jag utbrott då all ledsamhet och deppighet bara väller ut. Då känns det som att jag fejkar och jag får för mig att folk tror att jag hittar på och bara är ute efter att fiska sympati för det är liksom så "out of character" från hur jag vanligtvis är. Antagligen gör de inte det, men när jag är på det humöret så får jag för mig att det är så. Samma sak som jag tror att alla nya människor tycker att jag är korkad, bara för att jag inte har koll på konstiga filmer och författare. Jag är så mainstream och jag får mina "blonda anfall" som jag brukar kalla det när jag är i närheten av smarta människor. Undrar hur folk skulle reagera om jag hela tiden släppte ut ledsenheten. De skulle nog springa så fort de bara kunde. Ja fast inte mina vänner. Jag har tur som har fina människor runt mig som tycker om mig både när jag är glad och rolig och när jag är deppig och ledsen.