Övergiven

Alla är upptagna med saker. Mamma är i Stockholm, Pontus jobbar, Ulrica förbereder för någon tävling som är imorgon (jag kunde åkt och hjälpt henne, men jag kände inte för att åka iväg långt). Anna var hemma från jobbet för sin rygg igår och idag och jag ringde henne på lunchen och frågade om hon ville sällskapa med mig iväll för jag ville inte vara ensam. Jag blir ledsen då och det orkar jag inte. Hon skulle uträtta lite ärenden och sedan ringa mig när hon var klar ifall vi skulle göra något. Hon ringde och sa att hon inte kom för hon var för trött. Hon skulle äta och sedan vila. Jag blev faktiskt lite besviken. Jag förstår att hon har ont i ryggen och sover dåligt, men jag hade ställt upp för henne om det varit hon som ville ha sällskap. Jag erbjöd mig till och med att skjutsa henne fram och tillbaka så hon inte skulle behöva komma hem så sent, men nähä då, det dög inte heller. Hon vill aldrig träffas hemma hos mig. Antar att det är för jobbigt. Vi är alltid hemma hos henne och det är väl lika jobbigt för mig att åka till henne som för henne att åka till mig. Hon har blivit en så arg människa, så bitter. Hon har inget kul jobb, det förstår jag, men jag förstår inte varför hon är fast där. Det måste finnas annat hon kan göra än att sopa glas vid busshållplatser. Det behöver ju inte vara något avancerat jobb, men bara något annat. Det MÅSTE finnas något annat. Jag är inte där jag hade tänkt att jag skulle vara vid den här tiden i mitt liv, men jag känner mig inte fast jobbmässigt i alla fall. Jag gör nya saker hela tiden och det går framåt. Vissa dagar känns väl inte sådär jätteframåt, men det står i alla fall inte helt stilla.

Jag är lite ledsen och besviken just nu så jag ska bränna en skiva med lite tvserieavsnitt och glo på tv resten av kvällen. Jag och alla de goda sakerna jag köpte så Anna och jag skulle ha något att snaska på.