Skövde

Så, nu är jag äntligen hemma igen. Det har varit rätt slitigt med långa långa dagar. Arbewtsdagar på 12-13 timmar var inget ovanligt. Fast det betyder ju klirr i kassan nästa lön så det var nog värt det tror jag. Alla vi som var ditresta bodde på ett stort hotell uppe på Billingen, det enda berget i Skövde. Det var jättefin utsikt och härliga promenadstigar där uppe, men det blev lite isolerat. Jag hade ingen bil så när jag hade kommit till hotellet efter arbetsdagen så var jag fast där uppe och ville jag ha något att äta så var det resturangen på hotellet som gällde. Lite trist. Det jag har sett av Skövde är hotellet, affärsområdet som det nya varuhuset ligger och bilvägen däremellan. Lite trist. Hotellet var väl ok, men två gånger försvann vattnet på hela hotellet. Första kvällen när man kom dit trött och sliten efter att ha jobbat 10-21 och bara ville duscha så fanns det inget vatten. Sedan så blev plastkorten till dörrarna avmagnetiserade hela tiden. Tror jag fick nytt kort typ 4 gånger på de 10 dagar jag var där. Det hade väl inte varit någon fara om inte jag hade bott allra längst bort. För att ta mig till mitt rum så fick jag gå upp för en liten trappa, längst bort i en korridor, genom en liten mellangång, in i nästa korridor, in i trapphuset och upp två våningar och sedan bodde jag längst bort i korridoren. Jag gick alltså från receptionen till ena änden av huset för att längst upp vända och gå tilbaka. Förstår inte varför det inte fanns någon hiss närmare. Var ju så lagom glad åt att göra den vändan två gånger. Det som var bra med hotellet var frukosten. Flingor och massor med bröd och pålägg och färsk frukt. Mmmm....

Själva varuhuset är jättefint och har stora glasfönster över två av väggarna så det är väldigt ljust. Blev lite avundsjuk på vissa saker, men jag tycker ändå att mitt varuhus är bättre. Många saker är bättre uttänkta hos oss. Deras Lilla Butik/Kundservice är en tredjedel av våran och då tänkte de även slänga in den gigantiska skyltskrivaren där. Undrar ibland hur de tänkte när de ritade det stället. Fick spel i onsdags när alla exponeringar kommit fram. De var färdigpackade, men ruskigt fula. De kör mycket i stålhäck och inget i back så då kunde det komma fram en exponering med delad stålhäck med bara lite i botten av varje sektion. Det säljer inte. För att något ska sälja så ska det se mycket ut, annars kan det kvitta. Hos oss säger vi alltid att det är bättre att det är tomt än att det står en exponering med lite krafs i botten. Så hela onsdagen så gick jag runt och snyggade till alla exponeringar på verktyg och bil. Allt blev ävl inte superbäst, men det blev bra mycket bättre än innan. Hela tiden hrde jag Leos röst "Så här kan det inte se ut". :)

Det blev visst mycket jobbprat där. Det är skönt att vara hemma och kunna träffa familjen när jag vill. Har varit lite ledsen där på kvällarna när jag suttit ensam på mitt hotellrum. Har väl insett att jag inte alls är ok som jag hela tiden säger och trott. Det har varit väldigt jobbigt. Det är liksom saker som hänt som jag velat berätta för pappa, men så kommer jag på att det kan jag ju inte. Innan invigningen i torsdags så gjorde en gubbe en uppvisning med ett gammalt SpitFire-flygplan och den enda jag känner som hade tyckt att det var häftigt och spännande var pappa. Tanken gick genom huvudet "De här måste jag berätta för pappa" innan jag kom på att det inte gick och jag blev jätteledsen. Var tvungen att gå ifrån uppvisningen. Jag hade velat berätta för honom hur hårt jag jobbat och hur fint jag gjort så han skulle bli stolt över mig och nu får han aldrig veta. Lite av alla de här känslorna som vällerfram beror väl på att jag vet att han nu är kremerad. Förut kunde jag inbilla mig att han låg där någonstans och såg ut precis som när vi gjort iordning honom hemma, men nu ligger han som en hög aska och grus i en pappkartong. Vi har förresten inte hittat någon urna som vi vill ha än så vi kommer bli tvungna att åka till Tyskland och köpa en där. Får väl bli en liten utflykt.

Som avslutning så kan jag väl få ta något positivt också. Jag har fått träffa Linnea. Hon var jättesöt och hade de allra minsta pyttigaste små fingrar jag någonsin sett. Hon var mest intresserad av att vara hos Jenny och äta hela tiden så jag fick inte hålla, men det kanske blir senare. Per fyller 30 år 1 juni så då ska jag träffa dem och kanske vågar de släppa iväg henne till någon annan då.