Vad gör jag nu?

Jag har bara en förälder nu. Det känns konstigt. Min mamma är änka, det hela är så overkligt. Det är bara en massa känslor som far runt inom mig samtidigt som det är tomt på något sätt. Vi har alla ägnat så mycket energi åt att ta hand om pappa. Verkligen ALLT har kretsat runt honom och hur vi skulle pussla ihop livet så det fungerade med hans behov och så har det varit i flera månader. Det har varit så intensivt och nu har man plötsligt inget att göra. Ska allt återgå till vardag nu? Ska jag börja jobba igen? Det känns som att jag vill gå tillbaka till jobbet för att ha något att fylla mina dagar med, men samtidigt har jag ingen lust att möta arbetskamraternas frågor. Det är ju så att jag när som helst kan börja gråta om jag tänker på vissa saker och det vill jag ju inte göra på jobbet.

Den som tycker att det är äckligt med döda människor ska sluta läsa här.

Pappa hade jätteont det sista dygnet och sköterskan försökte ge honom något lugnande, men det verkade inte hjälpa. Den sista halvtimmen var det lugnare. Han dog med mamma och Pontus i rummet. Jag hade gått upp på övervåningen i fem minuter för att fixa lite med modemet som krånglade när Pontus ropade på mig. Jag är lite ledsen över att jag inte var där i rummet när han gick bort, men jag var i alla fall hemma och han hade de andra där hos sig.

Vanligtvis hjälper sköterskorna till att med att göra i ordning kroppen, men eftersom det hände på kvällen så var det nattpersonalen som kom och de har inte samma möjlighet att stanna så vi gjorde det själva. Det kanske låter jätteäckligt, men det kändes bra och fint. Som om vi städade bort all sjukdom från honom. Fast jag fick en panikattack mitt i. Jag såg hans ena öga och att det inte fanns någon där och började hyperventilera och världen började snurra så jag fick sätta mig ner och böja ner huvudet en liten stund innan jag kunde fortsätta. Vi hade tidigare bestämt vilka kläder han skulle ha på sig. Mamma hade frågat Pontus och mig separat och vi hade alla tre tänkt på samma sak, så min pappa fick på sig blå limfläckiga arbetsbyxor och en rutig flanellskjorta. De hängde som en säck på hans magra kropp, men de gjorde honom till min pappa igen. Jag tvingade mamma och Pontus att slänga ut alla sjukhussaker och när mamma ville ta in ett foto på pappa och ställa där så tvingade jag henne att ta ut det. Så länge han var kvar i huset så kunde jag titta på honom och ville inte ha något foto. Nu istället känns det bra att ha det, för det visar hur jag vill minnas honom, inte hur han var i slutet.

Vi var så trötta där på natten att vi stupade i säng. På morgonen efter så kom läkaren och konstaterade att han var död och en av sköterskorna kom och pratade med oss. Det var syster Maud som är den jag gillat bäst av alla i hemsjukvården. Hon har sånt lugnt sätt och så snälla ögon. Sedan kom de för att transportera bort pappa. Det var jättejobbigt att se honom åka iväg. Resten av dagen gick åt till att ringa telefonsamtal och få besök av grannar, men sedan blev det så lugnt att man inte riktigt visste vad man skulle ta sig för.

Jag får väl låta dagen gå och så får jag försöka bestämma mig för hur jag ska göra med jobbet. Det är bara så tomt.