Jag är ok

Idag började jag jobba igen, för jag höll på att bli tokig av att sitta hemma och göra ingenting. Jag är alltid sådan att när jag har mycket att göra så längtar jag efter att få vara ledig, men när jag sedan blir ledig så blir jag alldels nipprig av att inte ha något att göra. Jag får se hur det känns, men det lutar mot att jag flyttar hem imorgon kväll. Jag behöver få vara för mig själv lite och börja återgå till det normala vardagslivet där jag går och handlar, lagar mat, träffar vänner och går och fikar och sånt. Det är nog vad jag behöver mest. Fast idag var jag lite skakig. Fick lite hjärtklappning och blev darrig ibland. Kanske inte min bästa idé det där att börja jobba en helg i kundtjänst där folk kommer och skriker åt mig och bråkar.

Det känns lite konstigt att jag inte är ledsnare än vad jag är. Klart jag är ledsen. Självklart att jag är det och jag kan utan förvarning börja stortjuta för nåt och jag blir ledsen när jag ska berätta för folk att han dött, men jag går inte runt och är ledsen hela tiden som det känns som att folk förväntar sig att jag ska vara. Jag är ok och det känns lite underligt. Jag klarar av att sakna min pappa, jag visste om att han skulle dö så långt i förväg. Jag hoppades aldrig på att han skulle bli frisk för det visste jag att han inte skulle bli. Dessutom så såg jag hur han plågades, han hade så fruktansvärt ont och smärtlindringen han fick hjälpte inte, så när han till slut somnade in, så var det en befrielse för oss alla. Därför kan jag inte säga att jag önskar att han inte dött för det hade inneburit mer plåga för honom och det vill jag ju inte. En av hemtjänsttjejerna skickade ett sms och beklagade sorgen. Hon skrev att pappa dött för tidigt, det var inte hans tid än. Hon menade inget illa, men jag blev faktsikt lite arg. Det var visst hans tid! Det var hans tid för länge sedan. Den dumma gubbjäveln var för stark för sitt eget bästa. Det är inte många människor som i det tillståndet han var kan sluta äta helt och ändå överleva nästan en månad till. Seg och envis som bara den var han och det är så jag kommer minnas honom.

Det finns så mycket saker som han byggt så han lever liksom kvar ändå genom dem. Det lustiga är att nästan inga av de sakerna finns här hemma hos mamma, han har nästan gjort allt uteslutande för andra. Jag har tex en hel del möbler i min lägenhet som han byggt eller byggt om, men det har inte mamma. Vi var igår och vinkade av den båt som betytt mest för pappa, Stockholm. Det var lite jobbigt att vara ombord, men kändes samtidigt bra. Det finns nästan inte en del av den där båten som inte min far varit och renoverat och pillrat på på något sätt och jag var med och hjälpte honom med en del av det, så det känns lite som om vi byggt om den tillsammans. Det var något som han och jag hade ihop och som inte rör någon annan och när jag stod där och strök med handen över bordsskivan i mässen så kände jag mig lite närmare honom. Den där båten kommer fortsätta köra passagerare i många år framöver och alla kommer de sitta i en soffa min far byggt, äta vid ett bord min far byggt, sova i en säng min far byggt och stå på bryggan och spana ut genom fönstrena precis som min far gjorde när han hade vakten. Ja och bryggan, den har han ju såklart också byggt. Han finns alltid kvar även om de som använder det han tillverkat inte har någon aning om vem det är som gjort sakerna, men det är så han hade velat ha det.