Igår kändes livet ok, idag är det grus i maskineriet igen. Igår jobbade och jobbade jag men det var ändå rätt lugnt. Efteråt var jag tvungen att åka in till stan för att fixa ett ärende och sedan åkte jag hem till Pontus för att dricka te. Gick upp tidigt och kom hem sent, men det var ändå rätt ok. Idag försov jag mig och missade min tvättid, men jag vaknade av att solen sken mig i ansiktet så det gjorde liksom inte så mycket.
Sedan ringde mamma. De hade pratat med ortopeden och nu är det bekräftat. Det finns inget mer att göra. Pappa kommer få leva med att äta antibiotika och ha dränage i höften resten av livet. Hur sjutton ska mamma klara sig undrar jag? Hon är ju arbetslös och fungerar just nu som hans personliga passupp och sjuksköterska. Hur ska det gå om hon skulle börja arbeta? Inte alls är nog svaret. Det finns liksom inget hopp kvar. All min ork till att göra något idag, gå ut och promenera och plugga har liksom försvunnit. Jag vill bara sitta i soffan under en filt och se på film, alternativt gå och lägga mig igen och sova tills det är en ny dag. Helst ett nytt liv också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Gumman..... Finns inga ord som tröstar, jag vet tyvärr det.... Men jag skickar mängder med virtuell choklad och extra varma, trygga och kärleksfulla kramar. Finns här om och när du vill fly storstan. Finns här annars också. Finns för dig alltid.
Kram och kärlek/Evelina
Vännen vill bara åka upp till dig och ge dig en stor kram. Har inga ord att skriva :( Många kramar Ida
Skicka en kommentar