Pfft!

Nu är jag hemma från den traditionella annandagsbion med Anna. Vi traskade runt på stan lite innan och åt lunch på ett café och bytte julklappar. Jag fick U2-saker. Skivan Joshua Tree, en dokumentär och en konsertfilm. Jag blev jätteglad. Anna fick saker på chick flick-tema. En box med några fjantiga romantiska komedier, en rosa filt och ett te som hette kärlek och hade röda hjärtan i. Tror hon gillade sakerna.

Biofilmen vi såg var Guldkompassen. Måste säga att jag inte var helt förtjust i den. Det var lite svårt att hänga med och det kändes som om de förklarade och förklarade saker utan att någon gång förklara allt tillräckligt. Om de gör någon fortsättnig så kommer jag nog inte gå och se den. Höjdpunkten var att Ian McKellen gav röst åt isbjörnen och det fanns några Sagan om Ringen- moments som Anna och jag fnissade åt trots att det skulle vara allvarligt och spännande. Jag hoppas att Stardust är bättre, just nu håller den på att "trilla av en vagn", så jag får se den lite senare.

De senaste dagarna har jag hamnat i det där tillståndet då jag inte bryr mig så mycket om småsaker. Jag bara säger "pfft" åt allt just nu och det är rätt skönt. Ingen snö och småregnigt? Pfft! Vad gör det? Ostädat och rörigt? Äsch det är väl inte hela världen! Sån är jag hela tiden just nu. Inget är så noga om det inte blir riktigt rätt. Det är liksom ok ändå. Det är inte så ofta som den känslan kommer över mig och det brukar inte hålla i sig mer än ett par dagar, så det är bara att tacka och ta emot så länge det varar. Just nu är livet rätt ok trots allt.