Grått ute, grått inne

Snart är det sjunde april igen. Då har det gått två år. Jag har tänkt på det väldigt mycket den senaste tiden och inte riktigt känt mig som mig själv. Det har gått så fort och jag har känt att det nog går rätt bra ändå. Jag kan tänka på honom utan det där hhugget i bröstet och jag har inte längre behovet av att nämna honom i varje mening som det var ett tag. Det var min pappa hit och min pappa dit. Fast nu när det börjar närma sig dagen så känns det inte längre lika ok. Jag såg ett inslag på nyheterna om rätt till aktiv dödshjälp. Där var det en sjuk farbror som på frågan om hur han ville dö svarade "Så snart som möjligt". Då brast det för mig och jag fullständigt bröt ihop. All saknad bara sköljde över mig igen. Nu känner jag mig liksom urlakad. Det går över.

Den sjunde ska mamma och jag åka till Danmark. Det känns som en bra tradition. Hoppas bara det blir fint väder. Förra året åkte vi till Skagen och promenerade på sanddynerna. Fikat där var nog det godaste jag någonsin ätit. En fralla med ost och prickigkorv och en kåsa med kaffe på stranden.

Måste väl sova nu. Det är dags för den här dimmiga och deprimerande dagen att ta slut. Jag hoppas morgondagen blir soligare och gladare.