Det har varit en rätt jobbig vecka och jag funderar seriöst på om jag helt ska avskaffa den. Måndag var ok, tisdag bouppteckning, onsdag födelsedag, torsdag jobb och sedan stressa iväg till Värmland, fredag midsommarafton, lördag mina föräldrars bröllopsdag, idag var det 25 år sedan min lillasyster dog. Det har liksom blivit för mycket på en gång.
Jag gillar inte att fylla år. Lite har det väl att göra med att jag känner mig gammal, men en del av det är att det bara är så omständigt och jobbigt. Jag känner att jag måste städa och laga mat och göra tårta åt folk och det är bara stress och inget kul. Dessutom så är det så dålig timing på min födelsedag för det är aldrig någon hemma. Folk har precis rest bort på sommarlov eller semester. Efter ett par år så tröttnar man på att äta tårta och sedan spela spel med Anna och Göteborgs-kusinen. Förra året så satt jag i brorsans soffa och åt kebabrulle och glass och kollade på någon Bruce Willis-film för ingen annan var hemma. I år så tänkte jag kolla på fotboll med Anna hos min mor. Ulrica bjöd in sig själv och tog med H och R vilket var jättekul. H hatar verkligen fotboll, men satt med för min skull och jag blev jätteglad. Fast jag kände mig ändå grinig hela dagen innan dess.
Värmland var trevligt men kort. Hade gärna varit där längre så jag kunnat påbörja och avsluta något projekt. Nu var det liksom ingen idé att göra något. Vi klippte gräs och fixade i ordning två cyklar, det var allt. Jag blev lite ledsen för i kapprummet hängde två av pappas rutiga arbetsskjortor och ett par hängslebyxor. Han hade haft dem på sig förra sommaren när han var där och de var otvättade och luktade fortfarande lite pappa. Jag saknar honom så. Varför kan det aldrig sluta göra så ont?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Som vanligt så önskar jag att jag hade ord. Ord som hjälpte, ord som tröstade. Nya ord och inte bara de som jag redan använt så många gånger, även fast de är precis lika sanna nu som då: Jag älskar dig. VI älskar dig! Livet är en massa skit ibland, så är det bara, och då gäller det att hålla fast vid de man tycker om mest och hoppas på att saker blir bättre, fort. Jag saknar dig, min vän. Om du var närmare skulle jag ge dig dussintals stora kramar. Nu är det bara en månad kvar tills vi ses iaf. Du är en fantastisk människa och en underbar vän och jag är ohyggligt glad över att jag har dig i mitt liv. Ta hand om dig, och hoppas livet känns lite bättre inom kort.
Stor kram.
/Eve
Kalle e bra med ord. Kramar Ida
Jag skulle bli rädd om det slutade göra kännas alls, även om smärtan dövas lite med tiden.
De där små födelsedagarna låter trevligt. Kebabrulle och folk man trivs umgås med, varför förstöra med en massa annat skräp. Jag ska kopiera det från dig.
Tanker pa dig... Har heller inga fina, bra ord att saga, annat an det... Kram pa dig!
Ja vad ska jag säga. Om jag ska ta fram poeten: Vi alla måste ta oss igenom törnerna innan man når rosen. Hoppas att din fördelsedag innehöll nått glädjerikt. Grattis och stor kram
Skicka en kommentar