Matthew

Nedan kommer megaspoilers för böckerna om Anne på Grönkulla, so beware.

När jag var liten så fick jag böckerna om Anne när jag fyllde år, på julafton och vid andra tillfällen då det passade in att ge en present tills jag hade samlat ihop hela serien. Jag fullkomligt älskade de böckerna och har läst dem hur många gånger som helst. Böckerna spelades in som tv-serie också och den serien såg jag förstås också hur många gånger som helst. Jag har faktiskt kvar de gamla söndertittade videobanden än. Inspelade från tv och inte i särskilt bra kvalitet. Nu har serien getts ut på dvd och jag köpte första delen för ett par månader sedan. Idag när jag hade tråkigt kom jag på att jag kanske skulle titta på den. Jag satt och ömsom småskrattade och blev tårögd för det var så fint. Till slutet kom. Då började jag som vanligt stortjuta okontrollerat. Det gjorde jag redan när jag var liten och varje gång jag läste om böckerna eller såg om serien så hände exakt samma sak. Tydligen har jag inte förändrats så särskilt mycket. Gamle Matthew ramlar ihop ute på fältet och talar om för Anne hur mycket hon betytt för honom och så dör han i hennes armar. Fem minuter innan den scenen börjar mitt snyftande eftersom jag vet att just den scenen är på väg. Jag skulle gå och handla efter att jag tittat klart, men jag fick vänta en stund för jag var alldeles rödgråten och kunde inte riktigt visa mig ute bland folk.

På något sätt är det ganska skönt att få gråta ut till något som inte är mitt eget problem. Att bara hänge sig åt en gripande historia och öppna känsloportarna på full gavel. Det känns liksom renande att få gråta ut sådär. Vanligtvis när jag är på det humöret så är bästa kuren ett brttiskt kostymdrama. Där kan man nästan alltid lita på att det slutar olyckligt för i alla fall några av karaktärerna. The Notebook är också ett säkert val om jag behöver gråta ut lite. Ja, vissa av avsnitten av Buffy får ju också fart på tårkanalerna, både tårar för att det är vackert och tårar för att det är tragiskt och hemskt. Joss tumregel är ju att ge publiken vad den behöver inte vad den vill ha och då får man ibland den effekten. Jag har blivit arg på honom för vad han gjort mot karaktärerna ibland, men i eferhand så har jag nästan alltis tyckt att det han gjort varit rätt. Verkar som om den där Joss Whedon är en smart typ. ;)