Luften försvann

Igår kändes dagen rätt ok. Hade liksom pejl på läget, men så fick jag ett mindre roligt sms från min mamma "Sitter på akuten med pappa igen". När jag får sådana nyheter så försvinner liksom all luft från lungorna och jag kan inte andas eller tänka klart. Det tog ett tag innan jag samlat mig själv igen och jag tror kollegorna blev lite förvirrade över att jag inte var som jag brukar. Jag fick gå ut ett tag för att få lite frisk luft så jag kunde andas igen. Det kändes som om masken ramlade av en stund, men sedan hittade jag den igen, klistrade på den och var mitt vanliga "glada" jag igen. Jag vet att jag inte visar vad jag känner så mycket, men att jag håller så stenhårt på mina känslor på jobbet var nästan en chock för mig själv också. Det hade jag inte reflekterat över tidigare. Kollegorna var jättesnälla och frågade om jag ville gå tidigare så jag kunde åka till sjukhuset, men jag ville inte. Fanns inget jag kunde göra ändå. Brorsan, mamma och min halvsyster var där och en till hade bara blivit för rörigt. Det var bättre att jag var på jobbet och hade något att göra än att jag satt hemma och fantiserade ihp det ena hemska scenariot efter det andra.

Efter jobbet var jag hemma hos H och tittade på film med henne, M och C. Det var skönt att bara få sitta och gosa in sig i en soffa med en kopp te, chokladbollar, popcorn och människor jag gillar. Känns som om det var vad jag behövde igår. Kunde släppa ut ledsenheten och sedan unna mig att vara glad på riktigt.