Att skiljas är att dö en smula

Jag har bara två möten kvar med hälften av mina scoutbarn och ett helgläger med de som kommer med då, sedan är de inte mina längre utan går upp till nästa åldersgrupp. Jag får ju nya barn till hösten som säkert är jättebra, men de ungar jag haft nu har varit speciella. Det är hemskt att säga, men vissa barn känner jag för lite mer. Jag tror nog att jag behandlar alla lika, men som sagt vissa ligger en närmare om hjärtat ändå. Nu har jag "uppfostrat" de här barnen i tre år och jag är enligt vad de säger själva "den snälla ledaren" :) och nu ska jag lämna över dem till någon annan, precis när de börjar bli människor. Jag vet att det är charmen med den åldersgrupp jag har (åk 6-8), men det är ändå sorgligt. Jag kommer ju fortsätta att träffa dem ibland, men de kommer inte vara "mina barn". Jag kommer att förpassas till ledaren man hejar på och småpratar lite när med om man ses och inte vara ledaren man berättar saker för och skojar med. Jag vet ju att det här händer, men förra året var det bara ett barn som försvann iväg och året dessförinnan var det också bara ett. Innan det hade jag paus från avdelningsverksamhet ett tag, så det är ett par år sedan jag hade en så här pass stor avgångsklass.