Sömnlös i Göteborg

När klockan var halv tio var jag redo att ge upp den här dagen och gå och lägga mig, men det kändes lite fånigt så jag zappade runt bland tvkanalerna och fastnade på Kunskapskanalen (vilket händer rätt ofta av någon anledning). Det var en dokumentär om en man som hette Norm och hade Downs syndrom. Förr blev de inte särskilt gamla, men han var 55+ år. Han kunde inte prata, men hade det ganska bra ändå. Hans syster tog hand om honom tillsammans med sin partner. När han var liten så hade föräldrarna adopterat systern. Mamman orkade till slut inte ta hand om Norm utan höll på att få ett sammanbrott och därför lämnade de bort honom. Systern hade aldrig kommit över det så när hon blev äldre så tog hon hand om sin bror. Hon kände det som att det borde varit hon som lämnats bort för hon var ju inte ens ett biologiskt barn. Dokumentären följde Norm under ett par års tid. Förutom Downs syndrom så hade Norm utvecklat diabetes och under filmandets gång fick han också Ahlzheimers. Det är tydligen vanligt bland människor med Downs. Det hela var så sorgligt och jag grät floder och nu är jag för uppjagad för att gå och lägga mig.

Imorgon ska jag bara jobba lite kort och det är möte på morgonen, men jag har ingen lust att gå. Två personer till har sagt upp sig så jag är lite deppig för jobbet just nu. Jag funderade på att gå hem sjuk igår för ajg ville verkligen inte vara där just då. Jag känner som att alla bra personer slutar och bara jag är kvar och aldrig kommer någon vart. Jag skulle vilja göra något annat. Problemet är att jag inte riktigt vet vad detta "annat" är. Satt och pratade med Ulrica en natt och vi kom fram till att mitt problem är att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Inte så lätt fixat i en handvändning. Jag hävdar ju att jag är en person som inte behöver ha ett meningsfullt jobb för mig är tygghet viktigare. Ulrica höll inte riktigt med där. Hon menar att jag vill ha något som är menigsfullt i mitt liv bara att jag inte vet vad det är. Jag känner nog att jag är lite rädd för att fastna i livet samtidigt som jag har svårt för att släppa tryggheten i det jag vet. Jag tycker inte om överraskningar och då blir det svårt att ge sig ut i det okända. Känner mig dessutom lite ensam. Alla är så upptagna med sina egna liv och bildar familjer och har annat för sig och jag har egentligen inget. Jag har ju mina scouter, men det kan jag ju inte fylla hela mitt liv med även om det känns som att det är så ibland. Jag har ingen riktig aning omhur jag ska göra för att ändra på hur saker är. Jag är som jag sa rädd för att fastna, samtidigt som jag känner att det är precis vad jag gjort. Det är så svårt när jag känner att det här är inte vad jag vill ha, men vad vill jag ha istället? Jag känner mig också bunden till min familj. Jag är orolig för att det inte ska klara sig om jag flyttar ifrån dem. Tänk om något händer och jag inte är där. Frågan är om det är riktig oro eller bara en ursäkt jag hittar på för att slippa ta steget ut i det okända. Ibland försöker jag titta på mig själv liksom utifrån och resonera logiskt om hur jag gör och varför, men oftast blir jag inte klokare för det.

Måste väl försöka sova trots allt. Somnar nog bara jag går och lägger mig.