Skitjul

Jag vet inte om jag hamnat i någon slags post-träff-depp men just nu är det lite halvjobbigtatt vara jag igen. Linnea har legat på sjukhus för hon hade över 40 graders feber och kunde inte andas. Hon hade fått någon slags lunginflammation eller något likande. Idag på eftermiddagen fick hon äntligen komma hem. När Jenny ringde i förrgår kväll så höll jag mig lugn under hela samtalet, men efteråt blev jag helt hysterisk och var tvungen att ringa någon som kunde säga att det här händer små barn och att det inte är någon fara. Först försökte jag ringa Pontus men han svarade inte, anledningen kommer jag till snart, sedan ringde jag mamma och sa precis som jag ville. Jag hade 39 grader och då traskade hon omkring med mig på stan och märkte inte ens att jag var sjuk och jag hverkar inte ha tagot någon skada tyckte hon. I alla fall fick ju Linnea åka hem idag, så Jenny vågade lämna henne hos pappa Per och åkte till Göteborg en kort sväng. Hon hade nämligen fått konsertbiljetter i present. Hon och Per skulle ha gått, men nu frågade hon mig och jag lyckades smita en halvtimme tidigare från jobbet så jag hann dit till halv åtta. Det var trevligt. Först var det lite Carola-stämning. Allt skulle vara så gulligt och fint, men det blev bättre sedan. Är väl ingen direkt fan av Peter Jöback, men det var trevligt att lyssan på lite julsånger och sådär och jag är ju inte emot honom precis.

Så nu till varför Pontus inte svarade. I tisdags var mamma, han och jag och åt julbord och et är så sällan vi alla är samlade så jag passade på att prata lite med honom. Han brukar alltid göra mig så ledsen på jul genom att säga hur mycket han hatar julen och hur jobbigt allting är. Jag hade fått höra från mamma att han blivit bjuden till sina kompisars föräldrar på julafton. Jävligt okänsligt av dem att bjuda dit honom. Har de inte en egen familj att tänka på? Jag har i alla fall försökt göra mitt bästa för att Pontus ska trivas på julafton och försökt skala bort så mycket som möjligt så det inte ska bli så jobbigt, men jag vill att han ska vara där. Särskilt denna julen och särskilt när mamma mår så dåligt. Jag talade om får honom att julafton är till för familjen. Vi är inte sådana att vi firar nyår, påsk, midsommarafton eller något annat ihop och då tycker jag att man åtminstone kan träffas på julafton. Då fick jag höra att han uppoffrat sig de senaste 24 jularna och tyckte att det räckte. "Uppoffrat sig"? Det är EN dag om året och är det sä jävla hemskt att vara med mig och mamma? Är vi så förskräckliga? Jag har försökt ringa honom de senaste dagarna men han svarar inte. Han brukar alltid ringa upp om han inte kan svara för att han jobbar, men det gör han inte nu. Det här är sista året jag tänker försöka fira jul med min familj. De gör mig bara ledsen, så nästa år tänker jag hitta någon annanstans att vara. Om mamma vill så får hon hänga på mig annars får vi fira på var sitt håll alla tre för jag orkar inte mer.