Lev lite

Det där Ida och sedan Malin skrev om vänner har fått även mig att fundera lite. Det har väl aldrig varit så att jag saknat kompisar och folk att umgås med, men de har inte varit så många och nu har jag plötsligt en större krets runt mig som jag räknar som vänner och utanför den kretsen ännu fler som är kompisar. Sedan har jag väl några nära vänner som jag litar på. Personer som jag kan slappna av med fullständigt och som inte bryr sig om jag säger konstiga saker och där jag inte behöver vara glad om jag inte är det utan kan vara fullständigt förkrossande ledsen. Ibland tänker jag på hur lycklig jag är som har det så. Att just jag av alla männsikor har fått så bra människor till vänner.

Sedan har jag också tänkt på det där med hur vänner försvinner ur ens liv. Personer man aldrig trodde att man skulle sluta umgås med och så en dag inser man att man vuxit ifrån varandra. Jag tror jag är inne i ett sånt skede med en väldigt nära vän och jag vill inte att det ska ske. Jag såg framför mig hur vi fortfarande skulle sitta och snacka skit med varandra när vi var gamla tanter. Vi som en gång var rätt så lika har utvecklats helt olika trots att vi egentligen befinner oss i liknande stadier i livet, men vi har valt att tackla vår situation på väldigt skilda sätt. Jag accepterar att jag är där jag är och har valt att gilla läget och försöker göra det bästa jag kan medan hon verkar ha fastnat och inte vet hur hon ska ta sig vidare och det har gjort henne bitter. Jag är inte världens mest positiva människa och jag gillar inte förändringar så värst mycket, men hon verkar inte kunna se några lösningar på något. Kommer man med något förslag så förkastas det med en gång för att det är för jobbigt. Allt ses som ett oöverstigligt hinder. Ibland måste man våga ta steget. Det är inte som att jag ber henne sälja sin lägenhet och flytta till Timbuktu, det räcker med små steg. Gå en kurs i något som verkar intressant, följ med ut en liten sväng på krogen. Vad gör det om du är lite trött dagen efter? Lev lite. Jag är inte helt bra på att följa mina egna råd, men jag försöker i alla fall och tar små små steg.

Jag kommer tillbaka till att det inte är min uppgift att sköta någon annans liv, men när det gäller en nära vän så vill man ju hjälpa. Det är svårt att stå och se på när någon man tycker om är olycklig med sig själv och sitt liv. Jag vet bara inte vad jag ska göra, det känns som att jag försökt och försökt, men det hjälper inte.