...meh

Jag vill skriva något, men jag vet inte riktigt vad. Det har varit en "meh" dag. Varken bra eller dålig... bara ...meh. Likgiltig. Har fått flera omgångar av vad jag kallar min tokledsenhet idag. Det kommer plötsligt och går över på några minuter. Jag tycker att det är jobbigt när det händer för jag vill inte känna så, samtidigt känns det konstigt att inte känna så hela tiden. Jag har förlorat en förälder jag borde inte kunna vara glad, men det är jag för det mesta och det känns fel. Ibland önskar jag nästan att vi hade samma kultur som i vissa länder där det är okej att offentligt skrika ut sin smärta och saknad istället för att sitta i ensamhet och smågråta lite då och då.

Det har bara gått lite över tre månader men det känns ändå så avlägset. Ibland kan jag nästan gå en hel dag utan att bli ledsen alls och jag har börjat kunna prata om honom utan att halsen knyter ihop sig helt. Jag liksom tränar mig på att nämna honom i förbigående lite då och då för att vänja mig. Fortfarande får jag påminna mig om att säga "var" istället för "är" och liknande och det är jobbigt ibland på jobbet för jag kan liksom se honom i ögonvrån och nästan väntar mig att han ska stå där och handla någon pryl av mig och så vänder jag blicken dit och då är det en helt främmande människa. Det går över jag vet, men det tar ett tag. Ett helt år efter att min katt dött så kunde jag se henne i ögonvrån och så var det bara en grå sten eller en buske som vajde i vinden. Det är bara så overkligt alltihop. Jag har ju alltid varit van vid att han varit borta i flera månader ute på sjön så att han inte är hemma känns som vanligt, med den skillnaden att han aldrig kommer hem. Han ligger nu i en liten papplåda som en grushög och väntar på att vi ska ta honom ut till havet efter sommaren.

Jag känner mig så tjatig. Jag tycker att jag upprepar samma saker om och om igen och folk borde bli trötta på mitt ältande, men jag kan inte låta bli. Att skriva här är ett sätt att få ur mig ledsenheten ibland och allt är inte så dystert jämnt. Ibland kommer det över mig mer än vanligt och då måste det ut på något sätt. Oftast verkar de där gångerna hända på kvällarna när jag är ensam och då är bloggen det utlopp jag har. Ibland känns det faktiskt rätt skönt att få gråta ut och lätta på den där klumpen i bröstet. Ulrica kan säkert förklara att det är endorfiner eller något som släpps ut när man gråter. Jag vet bara att det känns bra och lättare efteråt.

Nu måste jag väl ta och torka bort mascaran och sova lite så jag kan vara sådär hysteriskt pepp och äckligt trevlig som jag alltid är på jobbet.